Älskade vardag.

Barnen i det här huset har snart haft tre långa månader sommarlov. En vecka kvar innan vardagen återkommer med dagis och allt vad det innebär. Jag längtar efter vardag och rutiner. Felicia har speciellt de senaste veckorna pratat varje dag om dagis och att hon saknar sina kompisar. Det är endast Liam som är en riktig hemmaråtta som inte är så impad av dagisstarten. Han kunde säkert ha sommarlov året runt.

Så igår morse började jag inventera garderober och byrålådor. Kunde med glädje konstatera att det enda barnen behöver inför den kommande säsongen är höst-/vinterkängor. Annars fanns det av allt i lagren. Bra för ekonomin.

Så på tisdag nästa vecka kör det igång. Det enda som lite gnager mig är att Liam skall börja på stora sidan. I en större grupp med både äldre och yngre barn. Han har ju aldrig riktigt tokgillat dagis så jag förbereder mig på gråt och tandagnisslan första tiden. Samtidigt som jag tycker att han har vuxit och blivit en så stor pojke över sommaren. Men inte är man så stor sem heller när man är 3,5 och skall kastas in i en ny stor grupp med en massa främmande människor. Försöker intala mig att allt har sin tid och att det nog säkert går bra. Men det där stackars mammahjärtat som skall oroa sig så fruktansvärt i förväg redan.

Vardag blir det oavsett och det skall bli så skönt. Jag är en rutinmänniska som fungerar bäst när vardagsrumban är i full gång. Allt för lång semester eller ledighet gör mig allt för slö och asigt. Det låter säkert helt knäppt men så fungerar jag. Därför har den här början av hösten alltid varit min favorit tid på året. Nystart, ny frisk luft i lungorna och så kör vi!

Annonser

Tid tillsammans.

image

Att hitta tid tillsammans är inte alltid det lättaste i en stressig vardag. Jag och Tomas jobbar mycket kors om tvärs och är sällan hemma samtidigt. Inte bra alls tycker jag oftast. Men så tänker jag att vi är ju ändå tillsammans och är en familj och det är väl ändå det viktigaste.
Därför är dessa resor som vi beger oss iväg på alltid nu som då så himla viktiga för oss. Då har vi en vecka av familjetid alla fyra tillsammans. Bara vi och ändlöst med tid. Det är pengavärt alltså!
Igår kom vi hem från Grekland och den här sommaren har vi dessutom haft tre veckor sommarsemester tillsammans. Så nu borde vi vara redo att ta oss an hösten. Right?

Sommarhälsningen.

Jag tänker inte skriva att jag är tillbaka. För det kanske jag inte är. Jag tänker inte lova ett inlägg om dagen eller guld och gröna skogar. Jag tänker endast skriva ner mina tankar och iakttagelser lite nu och då. När känslan är den rätta. Kanske en bild nu och då.

Det senaste året eller åtminstone halvåret har tagit på krafterna mer än jag velat erkänna. Jag vet inte vad det är som har kört mig i botten men så gick det. Juli kom och med den den efterlängtade semestern. Äntligen en andningspaus tänkte jag. Jag vilar upp mig den första veckan så kan vi göra en massa roligheter sen tänkte jag. Vädret var ju som det var och det blev så att jag vilade bort tre veckor. Som ett spädbarn  sov jag 12 timmars nätter och där till en timme varje eftermiddag. Visst hann vi göra våra utfärder men fokuset förblev på sömnen. Jag åt inget godis och såg ingen serie till mitt i nätterna som jag hade fantiserat att jag skulle innan semestern.

Nu har jag tagit mig ut på andra sidan om vi säger så. Den enorma tröttheten är ett minne blott. Jag orkar fokusera på annat än jobbet igen. Och det är så skönt. Vad jag vill säga med detta vet jag inte egentligen. Kanske att ta tröttheten på allvar innan den slukar dig? Jag fattade nog aldrig hur trött jag var. Som en maskin gick jag an på högvarv hela tiden. Prestera, prestera, prestera. På alla plan hela tiden. Inte sunt för fem penni.

Jag vet inte om jag har kommit till nån slags insikt om hur jag vill leva mitt liv. Men åtminstone har något börjat gro. En plan kanske. Några spridda tankar. Tankar som har fått mer och mer fotfäste under sommaren.

Hur som helst skall ni ha en riktigt skön fortsättning på sommaren. Eller början på sommaren kanske man kan säga?