Att komma ikapp.

Vilket välbehövligt veckoslut. Ledigt i tre dagar. På lördag var det bara jag och barnen hemma. Vi var ute i 4 timmar och till barnens stora glädje besökte vi bland annat Lejonparken. Sen hade vi myskväll med film och godis.

image

Imorse vaknade vi hela familjen hemma och det första Liam undrade var att vem far på jobb idag? Glädjen hos barnen då vi fick svara ingen var obeskrivlig. De är inte bortskämda med att vi alla är hemma en hel dag. Det känns ibland så tragiskt att jag får ont i hjärtat. Men snart blir det ändring på det.
Resten av dagen har vi röjt och fixat här hemma i alla knutar. Huset har minst sagt blivit lidande senaste tiden. Det har inte funnits tid för det. Men nu känns här hemtrevligt igen en stund.

Nu ska vi avsluta den här sköna söndagen med bastukväll på barnens begäran. Sen tänkte jag börja kolla på Modus på Tv4 och äta mina sista marknadslakritsar. Söndag i mitt hjärta.

Annonser

Ekenäs höstmarknad.

Besökte igår Ekenäs höstmarknad med barnen. Jag är så glad att vi kunde vara där i över 3 timmar. Vi hann traditionsenligt luncha i Högstadiet och sen ännu åka en massa karuseller.
Jag har under senaste tiden utvecklat nån slags torgskräck.  Har alltid börjat må illa i matbutiker eller på stan. Det är inget nöje att hela tiden fundera på en utflyktsväg ifall illamåendet slår till. Därför är jag extra glad att jag klarade av att stå och gå där så många timmar igår utan att må illa.

Barnen var verkligen i sitt esse. Felicia har lätt för att må dåligt i karuseller som snurrar runt men bilbanan var istället en favorit för båda. Roligt att se glädjen i barnens ögon. Marknaden är en tradition som jag med glädje för vidare till dem.

image

Tiden flyger men står ändå still.

image

Min gravid app i telefonen säger vecka 16. Det kunde likväl vara vecka 8 eller 25. Sen sommaren har tiden bara passerat och jag har suttit brevid och sett på känns det som. Jag har haft noll energi för något annat än ta mig mellan jobbet och hemmet. Trodde inte att en sån här förlamande trötthet ens existerade Nu vet jag.

Sen tre dagar tillbaka känner jag ingenting. Och det är så skönt. Från dag 24 då jag plussade har jag mått illa. Så fruktansvärt illa att jag bara velat krypa ur skinnet. Tankarna har varit många och för det mesta nattsvarta Tröttheten och det ständiga illamåendet har verkligen tagit all min kraft. Som om inte det skulle räcka så har jag blött. Först i vecka 5 sen i vecka 12. Båda gångerna trodde jag att det var kört. Att jag hade fått mitt tredje missfall. Men så var det inte. Ännu lever det och sprattlar i min mage. Och det är vi så oändligt tacksamma för.

Nu skall jag bara njuta av att inte känna någonting alls. Att må som vanligt. Och sen börja vänta. Först på de första sparkarna och sen på den stundande förlossningen. Just nu känns det som att jag tar alla andra krämpor bara jag slipper helvetes illamåendet. Jag skall inte klaga på något bara njuta. Det känns som jag klarar allt och det är en ganska skön känsla.

Vårt lilla syskon.

image

Här är hen. Vårt lilla knyte som beräknas komma i mitten av mars. Vårt tredje lilla mirakel. Har lite svårt att tänka mig att vi skall snart vara trebarns föräldrar. Det känns både spännande och lite skrämmande. Har vi tagit oss vatten över huvud? Men då den där barnalängtan är så stor, så stor…

Felicia och Liam är helt upp i affärerna över det här. Sen vi berättade för dem att de skall få ett litet syskon så har det varit många funderingar på det ena och det andra.
Liam fascineras mest över att maten kommer genom navelsträngen medan Felicia är väldigt fundersam över HUR i all sin dar fröet har kommit in i min mage.
Varje kväll läser vi boken Jag skall få ett syskon och pratar. Deras funderingar tar aldrig slut.

Så detta har upptagit all min energi och alla mina krafter de senaste månaderna. Men mera om det i ett annat inlägg. I nuläget ville jag bara dela den här saken med er.