Vecka 37+0

image

Här sitter vi ännu i vecka 37. Graviditeten räknas som fullgången. Fritt fram att komma ut alltså. Spännande, enerverande, pirrigt. Inte ett dugg nervös bara taggad på förlossning. Jag är säkert knäpp som längtar efter själva förlossningen. Men det är en så otroligt häftig upplevelse. Smärtan vet jag ju att inte är trevlig och inte kan jag ju påstå att det är den jag längtar efter. Utan det är kicken av att känna hur kroppen jobbar och hur man får urkrafter. Och så känslan när barnet kommer och allt bara rinner av en. All smärta förvinner och kvar finns bara en massa känslor och kärlek så det svämmar över. Och mest av allt längtar jag efter att få se vem det är som är där inne.

Spiderman 4 år.

image

Igår firade vi Liams födelsedag med närmaste släkten. Iddes inte bjuda in till stort kalas då vi inte visste om vi ens skulle kunna hålla något kalas. Och så är jag nog inte helt i skick att ställa till med partaj heller. Tomas erbjöd sig i alla fall att baka och fixa allting och så blev det. Ett riktigt roligt kalas för vår lilla Spiderman. Undrar när han tänker klä av sig dräkten. Denna varit nonstop på sen han fick den igårmorse.

Och jag är glad att lillis inte valde att komma till världen på sin brors födelsedag åtminstone.  Så dom får varsin dag att fira i framtiden.

Ljuset.

image

Ljuset, ljuset, LJUSET! Älskar att det äntligen börjar komma tillbaka. Nu är det så pass länge ljust ute att vi ännu hinner ut i dagsljuset efter att Tomas kommit hem från jobbet om vi vill. Det är helt ljuvligt. Ska försöka fokusera på det hädanefter istället för på slasket och min abnorma trötthet. Kan funka.

Vecka 35+5.

För den uppmärksamma är det idag samma vecka som Liam föddes i för 4 år sedan. Även då skottår. Även då föddes det kungliga barn kring samma datum. Mycket påminner och ger mig flashbacks men likväl sitter jag här ännu. Igår hade jag värkar med 10-15 minuters mellanrum nästan hela dagen. Inte så kraftiga men så att jag ändå gick och smygtittade på klockan då och då och fick stanna upp och andas några gånger, sätta mig i duschen, ta Panadol o.s.v.
Men så blev det natt och allt lugnade sig. Har sovit som en gris. Idag har jag bara haft några enstaka sammandragningar men istället ett grymt tryck neråt som jag inte haft tidigare.
Jag har inget emot att vänta några veckor ännu på den här lilla vännen men då vill jag må bra. För så här orkar jag inte ha det. Och det som skrämmer mig är att det kan hålla på så här flera veckor ännu om det vill sig.

Barnens tankar och föväntningar.

Jag tror att barnen börjar ana att det är ganska nära förlossning nu och att de så småningom ska få hem sitt lilla syskon som de väntar så på. Dom ser att jag inte mår riktigt bra och så hör dom ju att vi planerar en vecka framåt i taget vem som kan agera barnvaktsjour. För tillfället har vi det safe ända till söndag kväll dygnet runt på den fronten. En vecka i taget framåt. Skönt åtminstone att dom är lugna och trygga med vem än det blir av Mommo, Fammo och Faffa, Lina och Tobbe eller Gamla Fammo.

Varje dag efter att vi har ätit middag och jag lägger mig på kökssoffan en stund innan jag dukar av kommer någon av ungarna farande med läkarväskan och skall kolla upp babyn. Det lyssnas på hjärtljud och mäts blodtryck. Liam ber mig alltid gapa för han påstår att han ser babyn nere i magen om han lyser ner i min hals. Han har nog också sett att det är en pojke. Viktigt är det också att kommentera vad jag äter och undra om babyn månne tycker om köttbullar o.s.v. Det är nästan som på rådgivningen med mina två hälsovårdare här hemma.

Liam då som sagt är helt inställd på att det är en liten pojke medan Felicia alltid pratar om hon. Namnen har de självklart också klara. Felicia vill att lillasyster ska heta Ida eller Emilie. Och Liam vill att lillebror ska heta Broccoli, Batman eller Björnis. Ja som ni ser så fantasin är det inget fel på. Dock behöver vi som tur inte smakråd eftersom namnen varit klara länge redan. Återstår nu bara att se vem det är som bor där inne.

Vecka 35+2 idag alltså.

Rådgivnings besök.

Idag var vi förbi rådgivningen en sväng och kollade det vanliga.  Allt bra med babyn och hon satte inte ens en ny tid till mig för nästa vecka. I och med att det känns som att hen kommer att födas innan det. Men i annat fall får jag ringa om en tid efter helgen.
Så här såg det åtminstone ut idag:

RR: 111/69
Vikt: 69,2 (+10,6 kg sen inskrivningen)
Sf-mått: 30
Hjärtljud: 130+
Fosterbjudning: Hjässläge och väldigt långt nere

En famn full.

IMG_4187

En sak jag har funderat mycket på så här inför lillens ankomst är att hur jag skall räcka till för alla tre barn? Med två barn så finns det alltid en famn var för barnen men med tre…hur gör man? Och hur får man sambolivet att fungera. Hur orkar man vara en bra partner när man sätter all sin tid på att vara världens bästa mamma för tre andra små liv.

Som bilden visar såg det ut när Liam kom till oss. Jag har sett igenom en massa gamla foton och jag ser nog mest ut som ett vrak på alla bilder. Jag hade ju i princip två bebisar eftersom Felicia bara var 1,2 år när Liam föddes. Att vi tog oss igenom det med vettet i behåll och kom ut på andra sidan med två fantastiska barn känns bra. Så jag är ju inte det minsta orolig för att jag inte skall klara av att sköta om en bebis med mina duktiga hjälpredor vid min sida. Det är mera det där att det är omöjligt att klona sig i tre delar om det behövs.

Det som lite tröstar mig är att de äldre barnen är ju i rätt samma ålder och har lite samma behov och intressen. De har varandra och är otroligt tajta som syskon. De har ju alltid sällskap av varandra i alla situationer. Så jag oroar mig inte för att de tillsammans inte klarar av att sysselsätta sig medan jag är mycket fast med babyn. Det är mera det att hur skall jag få dem att känna att jag faktiskt finns där lika mycket som förut. Att jag inte har övergett dem eller att jag inte vill spendera mindre tid med dem bara för att det kommit en liten som tar upp mycket av min tid och uppmärksamhet.

Lite såna här tankar håller mig sysselsatt. Det blir mycket tankeverkstad här om dagarna. Och då är jag verkligen inte typen som oroar mig egentligen. Får väl skylla på hormonerna eller att jag inte är mer än människa.