Hem » Uncategorized » En famn full.

En famn full.

IMG_4187

En sak jag har funderat mycket på så här inför lillens ankomst är att hur jag skall räcka till för alla tre barn? Med två barn så finns det alltid en famn var för barnen men med tre…hur gör man? Och hur får man sambolivet att fungera. Hur orkar man vara en bra partner när man sätter all sin tid på att vara världens bästa mamma för tre andra små liv.

Som bilden visar såg det ut när Liam kom till oss. Jag har sett igenom en massa gamla foton och jag ser nog mest ut som ett vrak på alla bilder. Jag hade ju i princip två bebisar eftersom Felicia bara var 1,2 år när Liam föddes. Att vi tog oss igenom det med vettet i behåll och kom ut på andra sidan med två fantastiska barn känns bra. Så jag är ju inte det minsta orolig för att jag inte skall klara av att sköta om en bebis med mina duktiga hjälpredor vid min sida. Det är mera det där att det är omöjligt att klona sig i tre delar om det behövs.

Det som lite tröstar mig är att de äldre barnen är ju i rätt samma ålder och har lite samma behov och intressen. De har varandra och är otroligt tajta som syskon. De har ju alltid sällskap av varandra i alla situationer. Så jag oroar mig inte för att de tillsammans inte klarar av att sysselsätta sig medan jag är mycket fast med babyn. Det är mera det att hur skall jag få dem att känna att jag faktiskt finns där lika mycket som förut. Att jag inte har övergett dem eller att jag inte vill spendera mindre tid med dem bara för att det kommit en liten som tar upp mycket av min tid och uppmärksamhet.

Lite såna här tankar håller mig sysselsatt. Det blir mycket tankeverkstad här om dagarna. Och då är jag verkligen inte typen som oroar mig egentligen. Får väl skylla på hormonerna eller att jag inte är mer än människa.

Annonser

One thought on “En famn full.

  1. Ja gud om man skulle ha ännu en här 😄 jag känner att jag har händerna fulla hela tiden, också fast vi båda föräldrar är hemma så är det liksom hela tiden någon som ska ha något. När får man sen tid med varandra igen då? Nu hinner vi knappt prata med varandra känns det som. Nog blir man väl van med allt och det börjar rulla. Jag försöker alltid tänka att andra också klarar det, det finns ju folk med hur många barn som helst som det verkar gå bra för så nog ska vi väl också överleva då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s