Ut på tur.

image

Härligt att kunna promenera i ordentlig takt igen utan att flåsa som en gammal ko. Vi tog en premiär runda hem från stan idag med Maja. Och vädret kunde ju inte vara bättre heller. Nu är nog våren här och det är ju såå braa!

Annonser

Sleeping beauty.

image

Maja har nu tre kvällar i rad somnat i min famn när jag matat sista gången där mellan 21-22. Sen har jag lagt henne i babynestet och där har hon sen sovit till 02 – tiden. Tre nätter i rad väljer jag att kalla rutin (känns bättre så). Efter lite mat har hon sen sovit vidare till 04-05 tiden. Att hon sen efter det har snuttat mest hela morgonen behöver vi ju inte nämna…

Jag känner åtminstone att orken börjar komma tillbaka och det är skönt. Senaste två veckorna har jag gått som i dvala. Helt förståeligt det också visserligen. Jag har inte direkt varit trött mera dimmig och virrig liksom. Bra förklaring, haha!
Amningshjärna kan man också kalla det, alltså det är ingen hejd på hur tankspridd jag är just nu.  Bäst att bara sitta här hemma i soffhörnet så är jag inte en fara för sig själv åtminstone. Och det är ju det mysigaste i världen också. Att bara sitta här och snusa babydoft. Livet, livet!

I bubblan.

image

Babybubblan. Så ljuvligt och så okomplicerat. Dagarna flyter in i varandra. Vi gosar, ammar och sover. Det blir kanske aningen för mycket godsaker och tv-serier. Men det får gå den här veckan ännu. Sen efter påsk återgår vi till vanliga rutiner vilket innebär dagis för stora barnen. Tomas är redan på jobb men vi andra tänker lalla runt här ännu veckan till slut.
Så här kunde jag gott ha det hela tiden.

Förlossningsberättelse.

Jag tror jag börjar den här berättelsen på lördag. Dagen var fin. Solen skiner och det är ganska varmt ute.  Vi börjar genast på morgonen med att byta överdrag på alla soffkuddar och ha ut dem och dammas av. Likaså alla täcken, filtar och kuddar i hela huset. Renbäddning, dammsugning och golvmoppning.

När grundstädningen är gjord går vi till kiosken och köper barnens lördagsgodis. Hem för lite lunch och sen till parken i stan och via mamma på kaffe och nybakta bullar. De andra åker hem medan jag tänker att jag går för att det kanske hjälper till att få lite sammandragningar. Det är ca. 4 km hem. Pratar i telefon med Lina medan jag går och minns att jag klagar på att benen är så slöa och stumma. Hinner gå ända till Österby innan jag får ens en ynklig sammandragning. Och det stannar vid den. Inte en enda liten känning eller knip på resten av kvällen.

Vi ser Melodifestivalen jag och Felicia och när den är slut går jag upp till sängen ca 23.30. Ligger en stund och pratar med Tomas som ser på tv i sovrummet och flippar på telefonen en stund. Läser lite i min bok. Skriver ännu efter klockan tolv med Lina på Whats app. Inga känningar över huvud taget här ännu. Känslan av att tappa modet är total.  Googlar igångsättning och att gå över tiden. Tänker att det är lika bra att ställa in sig på det.

Tomas hade släckt teven ett tiden, då sover jag. 01.50 vaknar jag av att jag visualiserar hur någon vrider om ett gammaldags kran och något sipprar mellan benen. Känner samtidigt en hård värk. Är så omtöcknad att jag inte riktigt fattar genast. En stund senare kommer en värk till. Går till toaletten som ligger brevid sovrummet och värken sitter fortfarande i. Fattar då att det är riktiga värkar men tvivlar ändå på att det är igång. Tänker att det nog avtar om en stund som vanligt. Går böjd tillbaka till sängen och säger till Tomas att det kan vara något på gång och att jag går ner och duschar men att han kan bra sova vidare. Här kommer värkarna med ca. 10 minuters mellanrum.

Tar två panadol och en het dusch. Hjälper inte ett dugg. Här börjar jag fatta att värkarna kommer regelbundet och att de gör ordentligt ont redan nu. Efter duschen tar värkarna ny fart och kommer här redan med 6 minuters mellanrum och tar andan av mig. Klär mig och går upp och väcker Tomas. Han behöver bara se på mig för att fatta att det är på gångs. Han klär sig och gelar håret och jag sminkar mig! Fattar inte varför jag gjorde det så här i efterhand men.

02.59 ringer jag Lojo, där är lugnt och vi får komma när vi vill säger de men att jag skall ringa tillbaka ifall vi inte kommer inom en timme. Samtidigt ringer Tomas min mamma som 15 minuter tidigare kommit hem från en middag och spelkväll och har inte ännu hunnit gå till sängs. Han kör av och an och plockar upp henne från stan och jag sitter i farstun med ytterdörren på vid gavel och väntar. Har så ont och så varmt. Mamma kommer in och jag haltar ut likblek (har mamma berättat i efterhand).

03.08 sitter vi i bilen och tar sikte mot Lojo. Dimman ligger tät och Tomas nojar över att han plötsligt inte minns var fartkamerorna är längs vägen trots att han nästan dagligen kör till Lojo på jobb. Jag tar värk efter värk hängande i handtaget ovanför dörren. Öppnar ibland fönstret, känns som jag inte får tillräckligt med luft. Vi möter några taxin och två liftande män i Karis annars är det bara vi och natten. När vi passerar St1 stationen en bit före Lojo säger jag att men nu får du för fan börja gasa. Är rejält trött på hans tjat om kameror och börjar känna ett tryck neråt vid varje värk plus att värkarna nu kommer nästan hela tiden och håller i långt över 1 minut.

03.44 parkerade vi utanför sjukhuset. Haltar iväg hängande på Tomas axel mot ingången. Minns att jag fick en värk här när vi stapplar mot ingnången. Där råkar det stå en ambulans och den ena vårdaren hoppar ut och öppnar dörren till oss. Inne på jouren springer vakten skräckslagen ut ur sin glasbur och visar vart vi ska. Jag måste ju ha sett ut som ett hysteriskt människovrak. In i hissen var följande värk kommer och jag känner att benen inte håller längre. Hänger på ledstången och Tomas.
In genom en dörr och så ringer vi på till förlossningen, här kommer följande värk. Samma sköterska som jag pratade med i telefonen tar emot oss. In i undersökningsrummet. Märker att det kommit blod i byxorna, hon säger att det inte är någon fara.
03.53 skriver hon in oss. Hon undersöker och jag säger att jag ska ha epidural (fast det är det sista jag egentligen vill ha). Nähä,  9 cm öppen och bara någon liten kant kvar. Hon säger att jag kan byta om så vi kan flytta till förlossningssalen.  Vänder mig för att resa mig ur sängen och då kommer en ny värk. Säger att men nu kommer babyn. Hon undersöker igen och jo visst, nu 10 cm öppen och det är hinnblåsan som är stor och trycker jätte hårt på. Vattnet har alltså ännu inte gått.  Barnmorskan säger att jag får föda här men bekvämast för oss alla skulle det vara i en förlossningssal. Så hon föreslår att vi mellan två värkar försöker springa till en sal. Hon och Tomas drar hastigt av mig kläderna och sätter en rosa särk över mig. Så rafsar dom ihop alla saker och så springer vi alla som tre banditer på rad till den förlossningssalen som är längst bort, såklart. Vid deras kansli ropar hon till en kollega att vi föder nu heti och att hon behöver hjälp. Jag ba, jaha.

I förlossningssalen hinner jag upp på sängen och så vill jag börja krysta. Får prova lite lustgas. Hjälper några minuter. Klockan 04.06 står det i journalen att aktivt krystningsarbete  inleds. Då flyger lustgas masken dit pepparn växer. Hon säger att jag skall krysta på egen känsla så hinner babyn sjunka ner i egen takt innan vattnet går, hon vill helst inte ta vattnet i det här skedet.
04.12 går vattnet och på nästa värk kommer babyn kl. 04.13. Det handlade allt om minuter.
Lättnaden är enorm och jag fattar inte vad som hänt. Var det jag som just födde mitt barn?
Moderkakan kommer 5 minuter senare och Maja hittar genast bröstet och börjar amma. Barnmorskan undersöker. Inga stygn alltså inga åtgärder. Vi får in vår smörgåsbricka och de lämnar oss ensamma så vi får börja bekanta oss och landa i situationen.
En god stund senare kommer hon in och väger och mäter. 3350 gram och 52 cm fulländad prinsessa. Jag får duscha och Tomas får mysa med Maja. Vi tar vårt lilla mirakel och går till avdelningen. Vi får eget rum och sitter där och ser hur dagen gryr utanför fönstret. Plötsligt har vi fått en dotter. Jag som bara några timmar tidigare var färdig att ge upp, trodde hon aldrig skulle komma. Så fort det kan gå. Så fulländat livet kan kännas.

När lillan kom till jorden.

image

Natten mellan lördag och söndag för en vecka sen kom hon plötsligt utan förvarning. Vår lilla Maja. Jag har sakta börjat landa i allt och ska strax knåpa ihop en liten förlossningsberättelse. En väldigt kort en eftersom det är typ 5 rader skrivna i min förlossnings journal.  En raketförlossning utan dess like. Men hon är här och mår bra och det känns så underbart att jag får nypa mig i armen nu och då för att verkligen förstå att det är sant.

En tisdag som alla andra.

Inget nytt med denna tisdag. Dagarna löper på. Idag gick i ett huj som vanligt med 2 timmar tupplur på soffan,  middagsstök, musiklekis, kvällsmål och Farmen på tv. Ingen bebis verkar vilja komma ännu. Jag känner i princip ingenting.
Imorgon skall jag i alla fall till läkaren så hoppas på att det eventuellt skulle sätta lite fart på det hela.

Jag mår rätt så bra nu och har egentligen inga större problem med att vara gravid. Men jag går och grubblar på så mycket och oroar mig för att något skall hända babyn där i magen. Så skönare skulle det vara att han hen på utsidan att få sköta och rå om.

Längtar gör vi som tokar alla fyra men den som väntar på något gott sägs det ju… Vecka 39+1 idag.

Långa nätter.

Dagarna går fort. Med två busar här hemma så blir jag inte sysslolös. Och de dagar dom är i dagis så försöker jag ha så där lämpligt med program. Orkar inte ränna hit och dit hela tiden men lite smått nu och då.
Igår hann jag med både frissa och rådgivningsbesök.  Vi satte på skoj en läkartid åt mig till nästa vecka. Mest för att kolla läget down there,  annars är det ju ganska onödigt. Men jag har ju inte varit till läkaren sen jag sprang till mödrapoli hela tiden så. Kan ju vara intressant att se ifall något har hänt eller är på gång.

Men alltså till mitt hatobjekt nummer ett just nu. Nätterna. Sover varannan natt som en kratta. Ont i magen så jag hamnar bulla upp med dynor som stöd. Svårt att vända på hela karossen. För att inte tala om när jag skall upp till wc. Alltså jag känner mig långt ifrån smidig och smäcker kan jag säga. Som tur sover resten av familjen som små grisar så dom stör jag inte med mitt stånkas och bökas och springas. Känner mig som en pensionär när jag tassar omkring här och lägger mig på soffan, äter ett äpple, äter en ask rennie, dricker vatten, läser lite, ser på någon serie. Och sen följande morgon är jag öm i kroppen och har som växtvärk i benen. Trött är jag konstigt nog ändå inte. Mera uttråkad liksom.

Vecka 38+4 idag då. Trevligt veckoslut!