Att bli snuvad på konfekten.

Ännu så här 2 månader efter den där hektiska natten när Maja kom till jorden så kan jag känna mig lite lätt traumatiserad (kanske fel ord men något ditåt).  Inte så att jag skulle vara rädd att föda igen. Mera bara det att jag på ett sätt gick lite miste om hela förlossningsupplevelsen som jag så hade planerat och väntat på. Det här låter säkert jätte knäppt. Men det här var troligtvis min sista förlossning och jag hade förberett mig så. Jag vet, jätte dumt att göra det egentligen.

Jag gick ju för första gången till beräknat datum och såg fram emot en lugn förlossning med bara ett par barnmorskor och inte rummet fullt med läkare, studeranden och extra händer här och där. Jag hade önskat mig en vattenförlossning om så var möjligt. Jag hade lagat en lång spellista på Youtube som jag döpt förlossning som jag hade tänkt lyssna på under de där långa tysta timmarna i salen.

Men tji fick vi. En välskapt och frisk flicka fick vi ju hur som helst och ni får inte tro att jag är otacksam. Det är bara det att jag tycker att 2 h 20 minuter från den allra första värken tills det är klart är för kort tid. Det blev för intensivt, det gjorde nästan för ont. Nästan så att jag tuppade av av smärtan i ett skede. Smärtlindring annat än lustgas var det ju aldrig fråga om. Det hinner man inte fundera över när man endast mellanlandar 25 minuter på förlossningen innan barnet är ute. Nästan så jag tänkte att snart vaknar jag hemma i min säng och det här var bara en dröm. Så overkligt fort gick det. Minns ännu känslan av hur adrenalinet pumpade och jag darrade när jag gick i duschen efter förlossningen.

Jag har målat upp tusen scenarion om hur det kunde ha gått. Jag kunde ha fött i bilen, hemma eller i korridoren på sjukhuset. Allt handlade ju om minuter och av dem fanns inte så många att spela med. Tur att jag inte visste det då när vi körde iväg. Vi hade trots allt 45 minuter nattlig bilfärd framför oss. Och tur att jag litade på mig själv och min magkänsla som sa att vi måste åka in till BB trots att jag bara hade haft värkar i 1 timme. Och att vi åkte iväg bums trots att jag hörde tvivlet på rösten hos barnmorskan som jag pratade med när jag ringde in och sa att vi kommer.

Men slutet gott allting gott. Undrar hur länge jag kommer att gå och älta det här. Eftersom jag egentligen inte är en grubblare. Jag tar inte så stor stress med något i livet. Går mera efter mottot att allting löser sig. Är bra på att ta snabba beslut och finner mig snabbt i olika situationer. Men jag antar att det här med att föda barn är så viktigt och stort för mig att det här ska jag nog grubbla och vrida och vända på ett litet tag till. Tills jag har grubblat sönder det i molekyler och bara sparar det som ett fint minne och en knasig upplevelse.

Men istället för att anlita en terapeut så pratar jag med er här. Praktiskt va?

Maja 2 månader.

Idag var vi till rådgivningen på 2 månaders koll. Hb mäts ännu men det har nu äntligen vänt och börjat stiga så nu behöver det inte mätas varannan vecka längre. Skönt! Rotavaccin fick hon också så vi hoppas att magen står pall så att vi ge en lugn natt. Vikten var idag 5,8 kg och längden 61 cm. Lång fortfarande och det märks på takten hon växer ur kläderna nu.

Sömn:

Hon sover nu för tiden hela nätter. Från 21-05.30. Ammar lite och slumrar vidare till 08.00 ungefär i babynestet brevid mig. Lyx är det, kan inte annat säga. På dagen sen igen så sover hon oftast bara 30 minuters tupplurer. Ibland 2-3 timmar på eftermiddagen men inte ofta.

Mat:

Helammas ännu. Har provat pumpa och ge i flaska och ge ersättning på prov men hon vägrar flaska. Fattar inte alls vad hon ska göra med den. Synd. Kunde ju vara kul att någon gång lämna henne med Tomas lite längre stunder men det funkar inte i nu läget. Men jag gillar att amma och det är ju gratis så bra så egentligen. Hon äter ungefär med 2-3 timmars mellanrum och 5-10 minuter/bröst.  Så det är smidigt och effektivt.

Motorisk och social utveckling:

Vänder sig (eller tippar över) om hon ligger på mage. Drar knäna upp under sig och ålar sig framåt med näsan i golvet. På rygg övar hon sig på att vända till mage. Ligger som en banan och sparkar och stretar. Aktiv är bara förnamnet. Aldrig stilla. Så att lämna henne ensam på skötbordet eller så är bara att glömma. En riktigt glad och nöjd tjej är hon. Aldrig sur och skrikig egentligen annat än när hon är riktigt hungrig. Annars är det leenden och joller hela dagarna. Äter jätte mycket på händerna och dreglar grymt mycket just nu. Märker att hon följer bra med med blicken vem som rör sig i rummet. Hon märker t.ex. då man går ut ur rummet och hon blir ensam. Annars är hon nöjd i alla famnar inte bara min som det var tidigare.

Mammas återhämtning;

Magen har dragit ihop sig massor senaste veckorna och det lösa skinnet minskar. Trodde det skulle bli kvar men tydligen inte. Kondisen börjar komma tillbaka. Alla raska vagnpromenader har gjort sitt tror jag. Provade att länka för några dagar sen och orkade utan problem Ramsholmen och Högholmen runt (ca.4 km). Det kändes både skönt och roligt. Flåsade som jag vet inte vad men knän, fogar och rygg ömmade inte och det är det viktiga. Terapeutiskt också att komma lite själv hemifrån och lyssna på ett avsnitt av Träningpodden (så bäst!). Nöjer mig i nuläget att slippa ut och springa 2-3 ggr/vecka. Min egentid med 3 barn hemma. Just nu känner jag mig riktigt harmonisk med livet som trebarnsmamma. Visst är det tyngre på alla sätt. Men det ger mig så mycket och jag är så oändligt tacksam att jag fått tre friska och fina barn och att jag orkar vara en aktiv och närvarande mamma för dem.