Vecka 34 och ovissheten.

Idag har vi 34 veckor fulla av den här sista graviditeten. Endast 6 veckor kvar till beräknat datum 18.6. Endast 1 vecka kvar tills vi får föda i Lojo. 1 vecka kvar tills mammaledigheten  börjar.

Allt börjar ställas på sin spets känns det som. Och tusan som den här ovissheten om när babyn kommer gnager i mig. Med tanke på att jag fött ett barn i vecka 37, ett barn i vecka 35 och ett i vecka 39. Så den här lilla kan ju välja att titta ut när som helst nu i princip. Hade jag fått välja får hen komma i juli först. Går hellre två veckor över beräknat än att föda för tidigt och ”gå miste om” min mammaledighet. Vill hinna bli ledig, njuta lite, boa och landa här hemma innan babyn kommer. Och  börja längta efter hen. Nu känns allt ännu så overkligt och jobbigt att ta in.

Alla tidigare graviditeter har jag varit sjukskriven i de här veckorna redan. Bara med tanke på det är jag tacksam och fascinerad över hur min kropp orkar.  Att den orkar bära fram  ett fjärde barn utan komplikationer eller smärtor. Hoppas bara att den orkar kämpa och hålla ut hela vägen. Då ska jag behandla den med respekt resten av livet!

Att inte gilla läget.

Måste man automatiskt gilla att vara gravid bara för att man får sitt fjärde barn snart? Näe, det tycker jag då INTE. Jag kommer helt enkelt inte överens  med mitt gravida jag. Och jag tycker att man får säga att man inte tycker om vad som händer med kroppen när man är havande. Jag älskar att vi snart får en bebis och jag älskar den första bebistiden över allt annat men ogillar väldigt starkt vad en graviditet gör med min kropp.

Jag gillar inte alls att bli större. Att kläderna tränger. Jag tycker det är superdumt att måsta köpa en helt ny garderob med svindyra mammakläder, så istället går jag med träningskläder från morgon till kväll och ser ut som jag vet inte vad. Vissa dagar är det ont i bäckenet andra dagar har jag ligamentsmärtor i magen.  Håret på benen växer i en rasande fart. Järnvärdet sjunker trots att jag druckit en hel flaska Floradix och jag är blek som ett spöke. Jag flåsar som bara vad av att bara ta en vanlig promenad. Spyorna stiger i halsen så fort jag böjer mig eller lägger mig ner p.g.a halsbränna.

Ja ni hör. Härligt eller hur? Ni får absolut inte tro att jag är otacksam. Jag mår ändå hyfsat bra i jämförelse med många andra och har en ganska lätt graviditet going on. Men jag känner mig så borttappad i min egen kropp. Obekväm, ful och tjock. Och jag vet att det här är något som sitter endast i mitt eget huvud men det gå inte att ändra på.

Jag längtar så efter att få träffa den här lilla babyn och få börja bygga upp min kropp igen och gilla mig själv. Jag ser inget extra vackert i mitt gravida jag annat än att det ligger ett fantastiskt nytt liv där inne bortom extra kilon, åderbråck och hemorrojder.

En månad att tycka om.

Mars har kommit att bli en av mina favoritmånader. Ännu håller vintern oss kvar i ett stadigt grepp men vissa dagar då solen skiner kan man känna doften av vår. Och det bästa är ju att i Mars har vi ännu hela långa riktiga våren framför oss. Ni vet sol, fågelkvitter, takdropp, ljusare kvällar, grönska, vägdamm och hundbajs blandat  med tussilago i alla diskeskanter. Och så det bästa med Mars är ju att då firar vi en liten Maja i vårt hus. Allas vårt lilla glädjepiller

Jag är bara lite rädd för att våren kommer att svischa förbi i ett hiskeligt tempo. Jag har nu senaste tiden jobbat ca 40-50 timmars veckor. Jag som bara sku jobba lite extra på sidan…Ja det är så typiskt mig att gå all in. Men jag trivs ju som bäst när det är lite hektiskt tempo. Dock med måtta. Där emellan ska ju också huset städas, hunden rastas, maten lagas, sagor läsas, barnen badas, maten handlas, tvätten tvättas… Livet som småbarnsförälder helt enkelt.

Maja 10 månader.

• Står upp utan stöd hela tiden. Riktigt fem före att börja gå.
• Klättrar upp i trappor, i sofforna etc. Än så länge har hon alltid kommit felfritt ner…
• Säger något som liknar häääj och vinkar åt alla.
• Glad och utåtriktad. Har aldrig ännu främjat. Älskar att vara bland barn och andra människor över lag.
• Sover 1,5 h x 2 på dagen och på natten från 21-06.30 med i regel 1-2 uppvaknanden. Några hela nätter har hon även lyckats skrapa ihop men de kan nog räknas på en hand.
• Äter puread mat, totalvägrar bitar. Gröt och frukt går bra. Dricker morotsvälling och Nan. Sakta har vi börjat få in vanlig mjölk i kosten.
• Hatar att åka bil om hon är vaken. Tur så har hon oftast ett syskon med på bakbänken  som roar. 
• Har två tänder i nedre käken. Två till på kommande uppe. Märks på aptitlösheten för tillfället.
• Väldigt mycket myror i brallorna alla dygnets vakna timmar. Så man sitter inte ner många minuter med en Maja i huset. Är hon inte i roskisskåpet så är hon i vessabyttan. Men hon är så himla glad och charmig så det väger upp allt det lite ”krävande”. 

Rådgivning vecka 20.

Idag var det rådgivning plus rådgivningsläkare på schemat. Allt var bra och det är ju alltid otroligt skönt att höra. Så nu kör vi vidare de sista 20 veckorna med gasen i botten.

-Hb: 108

-RR: 124/66 p.92 (lite hög puls men hon sa att det kan  bero på långvarig sömnbrist och hög stressnivå)

-Viktuppgång: 2 kg sen inskrivningen. Väger nu 64 kg.

-Hjärtljud: 135+

-Livmoderbottenhöjd: 20 cm

Livmodermunnen fast, stängd och tappen ca. 3 cm. Så allt är fint som ni ser! Tacksamheten vet inga gränser dagar som dessa.

Syskonvagnsfunderingar.

Ja, vi kommer ju att vara tvungna att köpa en ny syskonvagn. Jag sålde ju vår gamla sådär passligt i somras. För vi skulle ju inte ha ett fjärde barn. Nej nej! Men eftersom jag skall ta mig gående med äldre barnen till dagis och skola i höst så behöver jag någonstans att frakta de små. Och dessutom rör jag mig annars också så pass mycket till fots och älskar att promenera så jag vill ha en bra syskonvagn som håller måttet.

Nå nu undrar jag lite ifall någon av er har erfarenhet av någon av följande märken eller modeller.

-Helst hade jag köpt en Mountain Buggy Duet eftersom vi har en singelvagn  av samma märke och har varit så nöjda. Dessutom är den en av de smalaste dubbelvagnarna på marknaden, var barnen sitter brevid varandra,  och riktigt snygg också.

– Sen har jag kollat på en Thule urban glide 2. Där borde det finnas en skild liggdel för baby att köpa men hittar ingen återförsäljare i Finland som säljer båda. Så blir lite osäker där. Den är dessutom ganska stor och bred. Men den är däremot en springvagn så den kunde vi ha mycket användning av när babyn är större och har båda kan sitta.

-Sen har jag kollat på ett för mig okänt märke Beemo. På Jollyroom hade de några olika modeller på ganska bra rea nu. Men är lite osäker då jag aldrig sett eller hört om ett sånt märke  och om jag beställer via nätet så får jag ju inte klämma och provköra den före.

-Sen återstår ju Carena Gotland. En sån hade vi ju med Felicia och Liam fast den hette Double Swing då. En budget vagn som ändå håller måttet. Där vet jag vad jag får åtminstone.

Att ha börjat jobba lite.

Som tur ringde min chef på mitt gamla jobb och har frågade om jag vill jobba hela Januari. Tvekade lite först, jag skulle ju vara vårdledig tills nästa baby föds. Men så var det ändå pengarna som lockade. Och tur var det för här i veckan betalade jag räkningar för över 1300 €. Inte hade dom blivit betalda med mitt hemvårdsstöd inte. Säkert hade vi fått det att gå runt på något vänster. Men nu är vi både ekonomiskt trygga och jag får komma till bland folk och jobba som jag tycker så mycket om. Jag kan bara konstatera igen en gång att jag inte är en hemmaråtta. Så funkar jag!

Så nu kommer jag att hoppa in på mitt gamla jobb under våren. Så mycket dom behöver mig och jag orkar. En arbetslista i taget. Maja är några dagar i månaden hos en dagmamma som vi känner från förr. Annars pusslar vi med mommos arbetstider. Och det funkar fint tack vare att jag har så himla flexibla arbetstider. Inget måndag-fredag jobb utan jag är mycket ledig i veckorna och jobbar kvällar, helger och nätter.

Hittills har allt löpt så smärtfritt. Efter två dagars inskolning var Maja så trygg att hon skratta och vinka när jag gick ut genom dörren. Hon har inte visat en enda sur min. Sovit på sina vanliga tider ute i vagnen, ätit bra och där emellan varit glad och nöjd. Hon har alltså fått behållla sina egna rutiner och tider trots att där är 3 andra barn med henne. Och det är så himla skönt. Jag fattar inte att det går så här bra. Det är ju som tur ändå bara tillfälligt. Från Maj får hon ju såklart bli hemma på mammaledigt med mig igen.

För Felicia har också vårterminen inneburit förändringar då hon har bytt förskola. Hon har gått inne i stan men började nu i Österby som ligger på gångavstånd. Det är även där hon kommer att börja i skolan så vi tog tjuren vid hornen och flyttade henne nu istället för att hon skulle ha börjat med helt främmande barn på ettan i höst. Och även där fick vi dra en lättnadens suck. Hon trivs som fisken i vattnet och har fått så många nya vänner. Glad i hågen går hon till förskolan och pratar endast gott om stället.

Liam, den känsligaste av mina barn, är kvar på sitt gamla dagis vårterminen till slut. Från hösten blir det sen även Österbo för han. Allt för att underlätta morgnarna när jag skall ensam dra iväg med 4 barn för att lämna vid skolan och dagis.

Men den dagen den sorgen. Nu taggar vi inför en härlig vår och sommar. Jag har en sådan sjuk längtan efter ljusare tider och varmare väder. Dem här vintern har vädermässigt varit riktigt tung tycker jag. Men snart är den mörka tiden bakom oss igen. Nu kan det bara bli bättre.

Har man slått yxan i båten så får man ro som fan.

Ett nyår har svischat förbi och 2017 är året då ännu en liten baby beräknas födas till vår familj. Ja ni läste rätt. Vi ska alltså bli sex personer i familjen i sommar.  Det är knappt så jag kan greppa det själv. Känns stundvis hisnande och skrämmande och stundvis spännande och roligt.

Idag går jag in i vecka 18 och kan inte annat än konstatera att tiden går fort. Snart ska vi gå på andra ultraljudet och då är halva väntan över. Jag mår oförskämt bra, känns inte någonstans att jag är gravid. Om det inte vore för det välbekanta fladdret i magen så skulle jag inte tro på det hela själv heller. Magen har inte börjat växa nämnvärt ännu och vågen visar 1 kg plus. Mina värden är bra och jag har inte känt av sammandragningar än så länge. Jag orkar jogga, jag orkar jobba och jag orkar vara rätt så glad och tålmodig. Jag har god aptit och kaffet har börjat smaka gott igen. Känner knappt igen mitt gravida jag. Haha!

Det var ingen självklarhet att vi tänkte behålla den här graviditeten när den uppenbarade sig en höstdag i Oktober. Men innerst inne vet jag att jag aldrig hade klarat av att göra en abort så jag tänker lite enligt mottot att ”har man slått  yxan i båten så får man ro som fan”. Och det är just det vi gör. Hopar och ror. Det är ingen lätt match att balansera en familj med tre barn alla gånger och jag är fullt beredd på att det inte kommer att vara helt smärtfritt att ro det här skeppet i land heller. Fyra barn under 7 år. Men jag tänker ändå att om några år när dom är stora är glädjen fyra gånger så stor.

Maja 7 månader.

Måste sammanfatta Majas utveckling i några punkter innan tiden rusar och jag glömmer…

• Har skippat ålandet och märkt att hon kommer fortare fram krypande. Så kryper endast nu med en rasande fatt.
• Drar sig upp till stående i sängen och vid möbler. Ganska rund under fötterna ännu och faller ganska handlöst oftast.
• Klättrar ännu inte upp i vår trappa men hos svärföräldrarna hade hon klättrat upp två steg i deras trappa på veckoslutet.
• Brummar, ropar och smackar. Säger nåt som liknar papapa och jag försöker febrilt lära henne säga mamama (hehe).
• Äter morgongröt, lunch, fruktmellanmål, middag, kvällsgröt. Rätt så god aptit.
• Sover på dagen 9-11, 13.30-15 ute i vagnen. På natten 19.30-07.00 med paus för i medel 4 uppvakningar.

Som ni märker så är det fortfarande nätterna som är hennes akilleshäl. Annars är hon glad liten skit som är väldigt lätt att tas med. Roar sig bra själv på golvet och syskonen avgudar hon och är gärna runt dem.

 

 

Dagsformen.

Måste ägna min dagsform ett helt inlägg eftersom jag äntligen känner igen mig själv igen i min kropp efter graviditeten. Jag var helt beredd på att det skulle ta längre tid att återhämta sig efter tredje graviditeten och så är jag ju inte 20 längre…

Jag har ju tampats med diverse magbesvär hela sommaren och det har slitit rejält på humöret. Men nu ser ni är jag tillbaka på banan igen. Så väl kroppsligt som mentalt. Jag har en helt ny energi som jag förvaltar på bästa sätt. Nämligen att röra på mig i naturen. Jag har joggat och promenerat som besatt senaste tiden. Så väl ensam som i sällskap av barnen eller hunden. Flera långa promenader varje dag kilometer efter kilometer. En av fördelarna med att ha djur och många barn. Alltid är det någon som vill eller måsta ut och röra på sig. Älskar höstluften för att den är så klar och skön. Älskar för tillfället också att bo intill Västerby friluftscenter med alla dess vandringsleder och spånbanor. Perfekt för en naturälskare som jag.Stan med dess asfalterade trottoarer lockar inte alls den här tiden på året när skogen är så fin.

På kvällarna är jag så dränerad på energi och benen är slöa och trötta. Då är det så himla skönt att gå och lägga sig mellan kl.21-22. Istället för att stranda i soffhörnet med godis som jag gjort allt för ofta senaste månaderna. Sen vaknar jag pigg med Maja kl.06-07. Win win.

Ett annat beroende som jag kapat är att hela tiden vara uppkopplad på en tracker när jag springer. Att hela tiden ha någon som manar på och berättar vilken fart jag håller. Det är bara stressande och störande för mig just nu. Istället springer jag i min egen takt en skön runda utan prestige och krav. Kanske jag i något skede igen börjar tävla mot tiden men inte just nu. Det känns inte rätt. Just nu motionerar jag endast för hälsan och inte för något självförverkligande mål som tidigare.

Nästa beroende är ju sockret. Jag har ganska bra koll på mitt sockerintag men det tenderar skena iväg periodvis. Jag vet vilken kost jag mår bra av men det är inte alltid så lätt att hålla sig till det när jag sover dåligt och är håglös och trött mest hela tiden. Därför tänker jag att det är bättre att börja i andra änden. Med motions- och sovrutiner. Sen när jag har en bra dygnsrytm och energidepåerna fyllda, då kan jag ta tag i kosten. Sen när jag har energi att hålla fast i den och inte frestas av snabba kolhydrater och belöningar i form av godis och kaffebröd. Jag brukar oftast börja tvärtom. Bara kapa sockret och kolhydraterna tvärt. Men tvi vad tungt det är att jobba i den kroppen. Så vi tar det med babysteps helt enkelt. Lite i taget.

Jag diggar verkligen mitt nya mönster som börjar ta form i mitt liv. Hoppas det håller i sig fastän vintern och mörkret står bakom knuten.